Igår la jag mej alldeles för sent! Som vanligt :) Men sen sov jag gott och brydde mej inte om att ställa klockan för jag anade att Alexander skulle sova längre eftersom han var vaken till nästan 23.00. Vi sov till ca 8.30 och tog det lugnt och hade mysmorgon i sängen. Sen cyklade vi till dagis och pussades och kramades innan jag vandrade hemåt. Har pratat med Cecilia H i telefon idag. Länge sen vi pratade. Jättemysigt! Hennes lille son är över 1 år nu. Tiden går så fort!
Jag märker att Alexander är så "vuxen". Han har lagt sej till med en helt annan (och ibland lite irriterande) attityd. Han tycker att jag tjatar och att jag inte ska sitta och titta på honom. Ibland kan jag komma på mej själv med att sitta och titta på honom. Ni vet så där som bara mammor kan...sitta och förundras över vilket fantastiskt barn man har. En sån perfekt varelse. Man blir så varm när man tänker: "den här killen är vår". Jag som mamma har en viktig del i hans liv, en av de två viktigaste. Det är jag och Sebbe som ska vägleda hopnom rätt i livet, blåsa på skrapsår, trösta och värma. Visa honom vad som är rätt och fel. Han kommer såklart att göra misstag och det är också då vi ska finnas där för honom. Han kommer gå på nitar. Men då stöttar vi och uppmuntrar. Och under hela tiden så kommer vi alltid att älska honom gränslöst!!!
Då kommer jag att tänka på de barn som inte har det så här. Vad händer med dem? Hur ska de kunna bygga upp ett starkt självförtroende? Vad händer med de barn som ropar mamma men aldrig få något svar? De "barn" som inte har någon som väntar på dem kl 04 på natten när de kommer hem efter en fest? De barn vars föräldrar inte bryr sej ett skit???? Jag blir så ledsen när jag tänker på det! Jag skänker pengar till olika organsiationer. Jag skickar såna där sms och det är så lätt gjort. Man hoppas att det gör en liten del iallafall. Barn väljer inte sina föräldrar. Det är som ett lotteri tyvär....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar