Jag duger, Du duger. Vi är bra som vi är!

Här kommer två egobilder. Har varit lite dålig med bilder i de senaste inläggen så här få ni njuta av mej hahaMoi, det ser ut som jag har värsta magen men det HAR jag faktirskt inte. Jag bara tryckte upp den lite så allt samlades på ett ställe :))))

Härom kvällen så åkte jag iväg o fikade en stund med Kiril. Det var trevligt att komma ut, speciellt efter att jag blivit värsta hemmafrun. Jag har inte gjort NÅNTING den här ledigheten. Bara varit hemma. Jag har dock inte bara legat på soffan, utan har städat, tvättat och fixat. Det finns alltid plock att ägna sej åt. Men så har det såklart bliit lite film och prat i telefonen. Jag är en obotlig telefonpratare. Tycker det är underbart skönt att vara hemma alldeles själv men för den sakens skull så betyder det inte att jag inte vill prata med en enda människa. Jag är otroligt social av mej och får lätt panik om det är för lugnt alltför länge.

Jag och en kompis pratade för ett tag sen om komplex. Som tonåring fanns det väl egentligen inte så mycket som man inte hade komplex för. Var dte inte det ena så var det det andra. Jag tänker inte gå djupare in på just MINA saker, för det behåller jag för mej själv men tänkte bara skumma lite på ytan. Vad man häll på alltså. Man tänkte på sina "fel" och avstod från vissa saker bara för att man inte trodde att man dög. Man ville så gärna vara omtyckt och perfekt. PERFEKT ja, att passa in. Att vara som alla andra. Inte sticka ut på nåt vis. Inte på nåt negativt sätt iallafall. Nu när man är 31, har mött mannen i sitt liv och fått en underbar liten pojke vid namn Alexander så bleknar det där med komplex bara mer och mer. Det gjorde det ioch för sej för väldigt länge sen men jag känner mej så mycket tryggare i mej själv. Jag vet att jag duger som jag är. Jag är bra och jag är (hoppas o tror jag) en snäll människa. Nu menar jag inte att man ska skita i sitt utseende bara för att man snart är en bäst-före-förpackning o har accepterat sitt öde men man har lärt sej att acceptera sej själv mer o mer. Jag är mån om mitt utseende och tycker om kläder och annat tjejgrejs. Men jag hänger inte upp mitt liv på att gömma mej. Det har jag väl aldrig behövt att göra heller men ni förstår vad jag menar. Som tonåring satt man o drog i tröjärmarna (till mammas förtret) och man ville bara vara osynlig. Man ville bara gömma sej från allt o alla. Men en del vänner diskuterade man dessa skönhetsfel man hade och det kändes bra. Men man satt ändå där ensam och funderade på hur livet hade sett ut om man såg ut på ett annat sätt. Man är ju inte top noche varje dag och det är klart att man kan irritera sej på saker i sitt utseende men det är inte så att hela världen går under längre :)

Jag var aldrig nån poppistjej. Snarare tvärtom enligt mej själv. Men så för ett tag sen så pratade jag med en gammal barndomsvän/klasskamrat och fick då höra att han inte alls såg mej på det viset. Det var inte så att jag tog upp detta samtalsämnet med den här personen utan det kom fram av en annan sak vi pratade om. Och det fick mej verkligen att inse att man ser sej själv på ett sätt och det kan skilja sej avsevärt från vad andra har tyckt/tycker om en. Nu har man kommit ifrån att tänka så mycket på vad andra tycker om en. Man är inte så lättpåverkad och man har mognat i sej själv ju äldre man har blivit. Men jag var aldrig den där tjejen som fick pussas med killarna på högstadiet. Jag fick aldrig hångla bakom nån buske. Kär? Ja det blev jag ju konstant men "ingen" ville ha mej (trodde jag DÅ). Jag har inga som helst minnen av att jag hade en vild högsadiettid. Jag hade vänner, fina sådana. Mina gamla vänner från Pukeberg. Men killar? NÄ de lyste med sin frånvaro. Det fanns en kille som jag fick veta var kär i mej. Jag försökte verkligen bli kär i honom men det gick inte. Tänk om jag ändå kunde få ha en kille. Det blev aldrig vi, vi träffades inte ens.

Sen blev jag ihop med en kille faktiskt, när jag var 14. Det höll i två veckor och jag var förkrossad när han dumpade mej. Sen skulle det dröja två år innan jag blev kär igen och sen 1 år senare träffade jag SEBASTIAN! Jag var bara 17 år då. Medans mina vänner då var singlar och strulade med killar och blev lämnade och ledsna. Då hade jag min prins redan. DÅ kände jag att NU är det min tur. Nu har jag också nån att pussas med, att kramas med och han är BARA MIN! Jag visste väldigt tidigt i vårt förhållande att detta var det rätta. Och se, snart är det 14 år sen....men sebbe vid min sida så växte jag enormt som person. Vi flyttade till storstan (ja det var ett stort kliv att ta) och jag fick till slut vänner här och vi skaffade oss ett fint liv i Sthlm. Jag och min prins!

Jag har nu accepterat att jag är som är, ser ut som jag gör och det är bra. Du är bra Linda. Du duger precis som du är!