Den långa och ibland krokiga vägen till min viktnedgång

Augusti 2009
September 2009
Juni/juli 2009

Augusti 2009

Maj 2009

oktober 2010

Oktober 2010 (måste ha bälte i jeansen för de är så slappa haha)

Juli 2010

Juni 2010

Augusti 2010

September 2010

Här kommer det lovande tipset som jag skulle dela med mej av ang (min) viktnedgång. Det är väl inga konkreta tips som att gör så och så, ät så ochså utan mer en berättelse om hur JAG gått ner. Detta är såklart individuellt o fungerar kanske inte på alla. Vi är så olika och har olika kroppar så vissa saker funkar på en del men inte på andra osv. Jag har gått ner 18 kg på ett år ganska exakt. Det är mycket kan man tycka (och det äääär det ju såklart) men jag hade ganska många överflödiga kilon att ta av. Gjorde inget åt mina gravkilon alls (gick upp 28 kg till mina 154 cm, så ni kan ju tänka er själva :) och sen fortsatte jag i samma bana ända fram tills för ett år sen. Jag åt väldigt mycket innan, stora portioner, ibland mer än vad min Sebbe åt. På restauranger var det alltid jag som hade beställt den största och fetaste portionen, så vi fick alltid byta tallrik för att de trodde maten var till Sebbe. Godis har ju alltid smakat gott i gommen så det åt jag mängder av. Rörde inte på mej mer än nödvändigt och det blev ju ingen bra kombination.

Jag började med att gå ut o gå, powerwalking. Ca 1 timme, ibland mer. Jag gick så att jag blev svettiog o varm men inte så fort att jag inte kunde prata i mobilen utan att flåsa:) Jag gick nästan dagligen. Antingen på kvällen eller på morgonen efter att jag lämnat på dagis, mycket beroende på om jag jobbade natt osv. Ibland gick jag både dag o kväll. Jag drog ner väldigt mycket på portionerna. Ibland kanske lite väääl mycket men har hittat en bra balans nu. Tänkte mer på VAD jag åt. Slutade TVÄRT med godis i alla dess former. Inget alls! Det var svårt och jag hade sån sockerabstinens och fick jättejobbig huvudvärk. Försökte äta mycket frukt för att man ju ändå behöver socker men kanske inte som godis. I 6 veckor var det godisförbud. Efter hand så saknade jag godiset mindre och mindre. När dessa 6 veckor hade gått så åt jag godis och det var inte alls gott och jag undrade vad det var jag hade saknat så. Ibland kunde jag äta choklad (som jag alltid varit svag för), men höll det till en dag i veckan och det gick jättebra. Det räckte gott o väl.

Jag åkte till London o hälsade på Kiril första gången under den första tiden och där åt jag mängder, vi drack massa alkohol o rökte och jag slarvade med allt de 5 dagarna jag var där. När jag sen kom hem så återgick jag till min vanliga powerwalk och mindre portioner. Vid jul-09 så åt jag konstant i 3 veckor. Julgodis och julmat, dag som natt typ. Jag struntade i powerwalksen och insåg att jag var på väg till att bli som jag var innan. Ställde mej på vågen och jag hade gått upp 500 gram bara. Då återfick jag motivationen och var duktig igen. Sen kom påsk och det var likadant :) Men jag har hela tiden återgått till min sunda vardag efter storhelgerna.

På våren-10 började folk säga till mej att jag gått ner och det sporrade mej till max! Sommaren kom och jag åt mycket, VÄLDIGT mycket. Inte stora portioner, utan mycket mat i allmänhet. Jag blev förvånad att jag faktiskt blev mätt på de normala portionerna, jag behövde inte ta en portion till osv. Min magsäck har såklart blivit mindre och jag behöver inte lika mycket mat för att bli mätt. Det blev mycket grillat, mycket fikabröd och mycket glass i somras. Men jag motionerade under hela sommaren och det var nog det som gjorde att jag rasade i vikt för när jag kom tillbaka till jobbet så var det ingen, INGEN som inte sa: MEN VAD HAR DU GJORT???? Du är ju smal som ett streck! Mycket komplimanger men också mycket förmaningar. Jag såg sjuk ut, sa en del, men jag valde att lyssna till dem som sa: va fin du är Linda, du ser så ung ut. Som en helt ny tjej, det strålar om dej. Va duktig du har varit.

Så länge jag mår bra så är det bra. Och jag MÅR bra. Jag äter regelbundet, lagom stora portioner. Tänker inte på att äta sallader osv utan äter allt, både hemma och när jag äter ute. Tar vad jag är sugen på utan att tänka på vad det innehåller. Skulle jag börja räkna kalorier så skulle jag tröttna direkt. Äter mindre, motionerar ofta och regelbundet. Det är hemligheten. Allt däremellan kan man göra som man vill med :)

Jag unnar mej att äta gott, jag äter frukost (ganska lite men det har jag alltid gjort). Lunch och middag. Däremellan nån latte eller frukt. Äter inget sent på kvällen. Inte ens när jag jobbar natt. Suget kommer på en framåt 02.00 men jag tar ett äpple o dricker mjölk och sen äter jag frulle på rapporten (06.00) innan vi går hem. Ser till att äta ganska stadig middag de nätter jag jobbar. Då håller jag mej längre på natten. Förut kunde jag smälla i mej allt jag kom åt framåt vargtimmarna. Det gjorde ju såklart att jag la på mej mer också. Kroppen går på sparlåga på natten för det är ju då man ska sova egentligen, så det är förödande. Klart att jag kan äta/fika nån gång på natten men jag väljer mina tillfällen de gånger jag unnar mej. Fikar jag 3 dagar en vecka, så kanske jag bara tar en latte2 av gångerna och den tredje kanske jag tar den fetaste bakelsen jag kan hitta och njuter av den. Jag väljer mina tillfällen som sagt var.

Saker jag dricker varje dag är latte, Coca Cola Zero och röd mjölk. Det är så jädrans gott! Kan köpa 1 röd liter mjölk till jobbet och dricka upp den på natten :)) På dagarna dricker jag aldrig röd mjölk. Den är bara till Alexander. Då är det minimjölk eller lättmjölk. Mina latte gör jag på Baristamjölk och när jag är törstig minimjölk. Inte så att jag inte kan dricka röd mjölk på dan men eftersom jag dricker jättemycket mjölk så tar jag den lätta varianten.

Grädde då? Klart man måste ha grädde i maten! Jag undviker fetaste grädden. Använder 15% eller 27%. När jag lagar mat till Nutti använder jag den fetare. Ibland även 40% och jag kan också äta 40% men eftersom jag lagar mycket mat med grädde i så tar jag den mindre feta. Kan också hälla av maten till mej och blanda i den fetare grädden till Alexander på slutet.

Kortfattat: Om man gör av med mer än man stoppar i sej så går man ner, såklart. Powerwalks i ca 40 min så ofta du har lust/orkar. Jag går med musik i lurarna (skulle inte kunna gå i 10 min utan musik eller att prata med någon i telefon). Fy så tråkigt! Då stannar jag hellre hemma. Mina powerwalks är avkopplande för mej och jag känner aldrig att jag MÅSTE gå ut o gå. Jag går för att jag VILL, ca 3-4 ggr i veckan i snitt. Blodcirkulationen kommer igång. Jag får en stund för mej själv (precis som Riesengubben på TV som ska till nästa bygge haha). För mej är det aldrig tråkigt att powerwalka. Jag har gjort det till en del av min vardag. När det var varmare ute så cyklade jag till jobbet men insåg ganska snart att på ditvägen var det uppförsbacke nästan hela vägen o hemvägen behövde jag inte ta ett enda tramp på pedalerna. Skittrist!

Det kan tyckas och låtas som lätt det jag har skrivit om, men glöm det! Det är jättetufft när man tycker att inget händer. Vågen står stilla, man har ingen lust att gå. Om man känner efter så kanske man ändå har lite huvudvärk, är man inte liiite för trött idag, behöver man inte tvätta ändå? Borde ju städa osv...Man kanske hellre vill sitta i soffan och man ger upp. Det är så lätt hänt! Ursäkterna kan vara så många. och självklart går jag inte alltid ut med ett brett smile på mina läppar och flyger fram som på rosa moln som värsta Stadiumbruden. Absolut inte, men jag har alltid gillat känslan av att gå och sen bli varm och känna pirret i benen efter att man kommit hem. Men att gå så som jag har gjort har aldrig egentligen varit en tråkig sak. Som jag skrev innan så har det varit skönt att få komma ifrån ibland. Bara få gå ut o gå ensam (har haft sällskap också såklart ibland men mestadels ensam) och samla tankarna.

Jag är så stolt över mej själv för det jag har åstadkommit. Det är det näst största jag har presterat i mitt liv (det största var min 37 tim långa förlossning, haha nu fick jag det sagt också) Skriver detta för att det är många som velat ha tips och råd och jag har skrivit i otaligas inboxar på FB eftersom många skrivit till mej där o vill veta hur jag har gjort osv. Därför tänkte jag ägna ett helt inlägg om detta i min blogg.

Blir nästan lite gråtfärdig när jag skriver det här. Jag är en bra mamma till min son, jag är en bra vän (har jag hört) och jag är en bra sambo/fästmö till min Sebastian. Det har varit en lång väg för mej att komma hit! Som jag har kämpat!!! Som jag har gått, som jag har haft en motivation utan dess like! Jag är så himla bra! Jag har gått ensam, helt ensam i regn, rusk, snöstorm, kyla, halka och värme. Jag skäms dock när jag går ut o powerwalkar med en cigg i handen :=) En del har vänt sej om efter mej haha. Nobody´s perfect!

Tack för mej för den här gången! KÄRLEK!